En brun hatt

Hatten sitter snyggt. Det är i varje fall vad han tror och det är faktiskt sant att den gör nånting med personen under sig. De långa gyllenbruna lockarna faller ut under hatten och han känner sig som en kung. Kanske har det också något att göra med den snygga mörkblå kavajen och den vita skjortan. Kavajen matchar dock inte den bruna hatten riktigt. Han vet inte ens riktigt vems hatten är, men det gör inget. För ikväll är han kung. Och som en kung dansar han nerför gatorna. Dansar förbi alla folksamlingar med fulla ungdomar och fulla vuxna. Men så ser han en uppenbarelse. Och så faller han till marken. Han lyckas dock klara sig utan svåra skador, förutom de som skammen kan ge honom. Hon är dock den vackraste han sett. Han ser inget annat val än att resa sig, lyfta på hatten, buga sig som en 1700-talsprins. Han öppnar munnen och presenterar sig. "Mitt namn är Sebastian, min sköna, får jag slå dig följe en bit på din resa?". Men orden kommer inte naturligt. De känns konstlade i hans mun, även om han menar vartenda ett av dem. "Javisst, min prins!" Blir hennes förvånande svar.

De slår följe och även om hon är mindre än honom i storleken så känns de lika stora och orden de delar dansar mellan dem och rymmer saker som svunna tårar, stora drömmar och vackra idéer. Och han känner att de kan gå för evigt när solen börjar ge sig till känna och de tidigaste tidiga fåglarna sätter toner till deras ord.